Johnny Munkhammar skrev på denna blogg från 2004 till sin död 2012. Bloggen är upprätthållen som ett minne och som referens till Johnnys arbete av Johnny Munkhammars minnesfond.

This blog was operated by Johnny Munkhammar from 2004 until 2012 when he passed away. This blog is now in a memorialized state and operated by the Johnny Munkhammar fund.
Prenumerera på nyhetsbrevet munkhammar.org
Tuesday 2021-12-07, 00:57:38

2006-07-09 12:17:48
Cirkusen i Visby är över. Politikens Hultsfred är nu avslutat för i år. Ett arrangemang av aldrig tidigare skådad omfattning. En arena för debatt och enkel dialog, men som också fjärmar sina deltagare än mer från vardagen. Många tankar väcks en vecka som denna.

Almedalen är en arena för många saker, bland annat politisk strategi och kommunikation. Det är lustigt att se hur olika personer fungerar i olika fora. Lars Leijonborg var klart bäst i Almedalen, enligt DN:s retorikexpert. Han hade bäst publikkontakt och var retoriskt bländande. Fredrik Reinfeldt är utmärkt i TV, men mindre bra i massmöten. Med Leijonborg är det tvärtom.

Genomgående är alltid bevisbördan på den som vill förändra. Den som vill sänka några av världens högsta skatter måste - till skillnad från den som vill ha kvar dem - berätta varför, och har alla dem som tjänar på dagens ordning till motståndare. Förändringsmotståndare är också känslan av att vi vet vad vi har men inte vad vi får. I år har en agenda av icke-förändring svävat över Almedalen mer än någonsin.

När man istället tar sin utgångspunkt i en princip - som avtalsfrihet på arbetsmarknaden - är det dagens verklighet som blir extrem. Då hamnar bevisbördan på dem som vill behålla en extrem situation. Först då blir debatten intressant och då kan förändring inledas.

Man kan undra varför olika människor har engagerat sig i olika politiska rörelser. Det finns självklart en enorm individuell variation, men också gemensamma nämnare. Mina kunskaper i psykologi må vara klart otillräckliga för en välgrundad analys, men många observationer skapar en grund för några tankar.

Borgerliga är nog ofta människor det har gått rimligt bra för och som vill bli lämnade mer i fred för att bestämma själva och ta hand om sina närmaste. Vänstern består, skulle jag tro, till stor del av människor som anser sig orättvist behandlade och vill ta revansch genom statliga tvång och omfördelning. I nationalisternas led finns töntar som vill tillhöra en grupp och synas. Politiskt engagerade företagare vill mest få frihet att skapa. Sossar är en bred grupp av principlösa karriärister, fackpampar med privilegier, äkta socialister och personer med komplex för sin svaga kompetens som de tar igen med makt.

Bakgrunden till ett personligt engagemang är kärnan i ett gigantiskt arbete från många människor. I sin tur motiveras det med argument - men kärnan är det centrala. Ofta baseras den i sin tur på ett påstående om verkligheten - t ex Marx felaktiga påstående att en fri marknad leder till utsugning - som sedan skapar ett livslångt engagemang. Även om påståendet bevisas felaktigt består engagemanget; så mycket har en person investerat i detta. I Almedalen finns ett inte så litet antal sådana personer.

<-- Home
RSS 2.0